Kalla kriget.

Ni vet när ungar blir runt tre. Då hamnar man i en viss fas kopplad till åldern, eller hur? Det har resulterat i en tids kallt krig, tyst psykologisk krigsföring mellan mig och halvpersonen i hemmet. Hon har försökt iimplementera en maktposition gentemot mig. Hon har försökt göra en stadskupp, en revolution gentemot makten i hemmet; nämligen jag och min sambo, tillika halvpersonens morsa.

Det har varit allt ifrån långa gnälliga sessioner på dagtid i bilresan, på Media Markt när vi handlar kaffebryggare eller på ICA. Det har varit nätter då halvan vill sova i vår säng, eller inte sova alls. Hon har nöjt med en uppsyn jag inte gillar återupprepat mantrat "jag (be)stämmer!" varpå vi har svarat vilka som är den verkliga stat i hemmet. Vilka som är de verkliga diktatorerna.

Med tiden har hon även börjat att generellt sett testa gränser till det maximala, och då har vi använt metoden "gör du inte det här/gör du inte det här så räknar vi till tre och då gör vi det här", det har fungerat väldigt tillfredsställande. Men inatt, då var vårt största slag någonsin.

Jag vaknar av gnäll, ett monotont ljudflöde som träffar min trumhinna ifrån halvpersonens säng bredvid vår. Min sambo går upp och försöker, sen säger hon till lite mer på skarpen och den lilla blir tyst. För några minuter i alla fall. Snart är det där ljudschemat igång igen och min bristningsgräns nås ganska lätt nattetid klockan halv tre. Jag säger, i tron om att klockan är runt femhugget på morgonen, "Halvan, är du inte tyst nu så kommer jag sätta ut dig i vardagsrummet så får du sitta där själv". Hon fortsätter, jag sätter ut henne i vardagsrummet och förklarar varför. Sen går jag tillbaka och lägger mig i min säng och sluter ögonen, men så tänker jag att det var alldeles för mörkt ute för att vara så tidigt på morgonen. Jag kollar på mobilklockan och ser att klockan är helvetes TRE på natten. Man kan inte skicka ut en treåring klockan tre på natten i ett vardagsrum så att hon är spritt språngande vaken!

Jag går upp igen och förklarar pedagogiskt för damen att hon inte kan vara vaken nu och hon får välja om hon ska gå själv till sängen eller om jag ska bära henne. Min sambo ligger och toksover i sängen vilket omöjliggör att jag kan bära henne mot hennes vilja under skrik. Jag lyfter henne från soffan och ställer henne på golvet och hon gallskriker. Jag förklarar att om hon inte lyssnar på mig så kommer jag ta nappen, då skriker hon lite till och går demonstrativt in till sin säng och kryper upp för att lägga sig. Jag läser en saga, säger puss och godnatt.

Fem minuter senare börjar hon gnälla. Igen. Då säger jag att då får hon sova i vår säng, jag och min sambo. Jag lyfter henne dit, lägger täcke. Somnar. Fan vad gött jag sover. Det är helt sjukt. Jag vaknar sjukt tidigt på morgonen av att hon sitter ovanför mig och klagar på att mitt huvud ockuperar 5 centimeter av hennes kudde. Hon säger då "Jag räknar till tre, 1, 2 ,3!" och återupprepar denna vals ungefär femton gånger innan jag vaknar till liv.

Det var första riktiga slaget. Nu sitter jag här, försovit mig och dricker kaffe ur min nya moccamaster. Kriget är inte slut än, fler slag att komma. Garanterat.

Note to self

Om man äter lunch med två stycken som påstår sig härstamma från Stockholm komme dem bygga sin gemenskap på att hacka på den som inte är Stockholm. Min flickvän får återgå till interneringslägret man kallar Stockholm. Punkt. Slut på meddelande.

Tekniskt mysteriska under.

Tekniska mysterium med datorer som "laggar" är aldrig kul. Eller som min kära sambo säger; "kaffemaskinen laggar". Hon har nog förflutet som datornörd.. hur fan kan kaffemaskinen LAGGA?

Som ett slag i ansiktet.

Såhär känns det för mig att ringa någon och stressa som en galning för att väcka en person och sen när man nästan är framme så får man "Jag har varit vaken i typ en timme." kastad i ansiktet. Tack så jävla mycket. Ni vet känslan; Man tror man ska göra värsta insatsen, vara med och få den där stora grejen. Vara den där vardagshjälten tidningarna skriver om och mammorna pratar om. Den där killen. Och så kommer telefonsamtalet. Fy fan. Som i videon. Man tror man har den och så träffar den ansiktet. Helvete.

Det här med sovmorgnar.

Jodå, så att jag vaknade i morse. Min sambo sov. Hon vabbar för sin febersjuka dotter. Stackarn. Jag vaknade då vid 07.00, gick upp, gjorde välling, tog tempen, gav febernedsättande, bytte blöja, klädde på den lilla tösen, som satt klistrad framför Bolibompa, i ett par röda mjukisbyxor och rosa strumpor med vit t-shirt med rosa textdetaljer på. Söt som vanligt. Min sambo sov vidare.

Jag tog min proteinshake med vatten till frukost och en näve nötter, kokade kaffe för två i tron om att sambon nog kliver upp snart. Sambon sov vidare. Hon hade igår sagt att hon behövde vagnen idag ifall hon behövde ta sig någonstans med tösen. Jag och tösabiten gick och hämtade vagnen i bilen och bar upp till lägenheten. Tösabiten gjorde en stabil insats, det syns att kampsportsträningen gett sitt resultat och hon börjar bli stark. Hon ser stark ut. Trots att hon är sjuk. Mycket imponerande.

Sambon sov såklart vidare. Jag sa hej då till lilltjejen och öppnade upp dörren till sovrummet på glänt, stängde av kaffebryggaren för brandrisken. Hon snarkade gött inne i sovrummet. Halvpersonen ville stänga sovrumsdörren och låta mamma sova vidare. Jag sa nej, för det är ju inte helt gött att lämna en snart treårig halvperson själv i en lägenhet utan någon vuxen vaken, där den yngre av dom två faktiskt dessutom har feber. Min tro var ju att min sambo skulle vara halvvaken och fatta att hon kanske borde ta sig upp. Men hon sov vidare. Åker till jobbet, fyrtio minuter senare skickar jag ett SMS till sambon. Får inget svar. Tjugo minuter senare reagerar jag på detta och ringer, inte en gång utan säkert tiotals gånger för att väcka henne, för jag trodde ju såklart att hon sov vidare.

Får fortfarande inget svar. Jag tar min rast, gasar hem för att väcka henne. Ringer tre gånger till på vägen, får inget svar. Precis när jag ska kliva ur bilen ringer hon upp. Jag frågar om hon vaknade nyss. Nej då, hon har tydligen varit vaken strax efter jag gick. Det är ju bra att man visar levnadstecken för den man lever med då, så att han inte behöver oroa sig och åka i tvåhundrafyrtiokilometer i timmen på en femtioväg för att halvpersonen inte ska vara ensam och ha tråkigt. Men det tackar jag för, jag fick ju i alla fall en utflykt...

Innan vi slog våra klackar ihop.

Innan jag och min sambo slog våra klackar ihop så levde jag något som kallades singelliv. I praktiken innebar detta att jag tränade 8-9 gånger i veckan vid "högsäsong" och 4-5 gånger vid så kallad "lågsäsong". Jag spenderade mina sommrar på nattklubbar 3 gånger i veckan nyktert och försökte flirta med damer och glida runt på stranden på dagarna och dränkas i solskenet. Jag hade helt okej med pengar, behövde inte anpassa mig. Kunde glida runt vardagligt som en dagdrivare, umgås med mina vänner och living the dream  som många skulle välja att kalla det. Living the dream.

Sen träffade jag en underbar person på mitt jobb. En person som berikar min vardag och gör mig fullkomlig som människa. Den här relationen har lett till att jag nu får lite småångest av att logga in på min internetbank. Jag är inte vad man kallar "tät" nu för tiden. Så mycket kan vi väl säga. Min definition av en perfekt lördagkväll är inte som det brukade vara. Då var det först lite käk, en förfest med efterföljande galej på en nattklubb. Idag innebär det att jag kommer hem från min renovering och kan ta ett glas vin i soffan samtidigt som jag kollar på när Timon och Pumba hjälper Simba att återta lejonklippan från Scar (Apan är bäst för övrigt!). Jag följer upp detta med tända ljus och lite chips till en bra film och sen i säng vid 23 för att "fånga dagen" dagen efter.

Jag försår ju att för vissa skulle ju säkerligen detta låta som ett totalt nedköp. Men faktum är att jag älskar varje sekund av det. Varje sekund. Och jag skulle inte byta ut det mot något i världen. Faktiskt.

Försök hitta logiken!

En facebook-konversation i sin helhet:

Sambo: "You make me so happy <3"

Jag: "Det hade ju onekligen sugit ganska hårt om jag inte fick dig att le. Jag menar, vi har ändå köpt hus ihop. Hade kunnat varit en jobbig situation, liksom. Puss hjärtat :)

Sambo: "Inte happy som att du får mig att le, det är ju inte hjärnkirurgi direkt. Happy som att jag är lycklig med dig din idiot-jävel!" (Jag gillar inte bindesstreck på idiotjävel. Det är fel! Men jag var stor nog att inte kommentera detta, undertecknads anmärkning.)Jag: "Tur för dig att känslan är ömsesidig då! För i helvete."

Sambo: Det hade blivit mer effektfullt om du hade skrivit "förhelvete" och inte "för i h levete". Det lät ju bara mesigt. Men det kan inte bli rätt alla gånger :)

Jag: Ja, jo - kritik från dig gällande språket tar jag på fullaste allvar. Eller som du hade skrivit: all var. (Hon särskriver sjukt ofta, undertecknads anmärkning.)
Sambo: Du att det tycker jag att du ska, speciellt eftersom att lokalgeografi också råkar vara en av mina specialitéer. Jag vet ju uppenbarligen att "all varet" ligger på öland. Men att du som ölänning inte vet det ger mig ju ytterliggare en anledning att infria min 14 åriga tonårsdröm (här är frågan om hon menar att hon haft den i fjorton år, eller när hon var fjorton år? HA! Syftningsfel, you motherfucker!)... se till att ön sjunker i havet. Då tar den "all varet" med sig. HA! Det lämnar ju en hel del utrymme för oallvarlighet och extremt roliga dagar när man inte behöver vara så "all varligt" Tänk på det innan du ställer in den öppnade kesoburken i kylen igen."

Jag: (Nu refererar jag till en tidigare diskussion vi hade förut idag, om att hon har en thing för världskartor och gick igång på det för att hon ALLTID vill ha specifierat i detalj hur man kommer någonstans, vilka vägar man tar, om ICA ligger nära osv.) Ha! En atlas borta från att få ligga ikväll! Påminn mig att åka till bokaffären efter träningen älskling."

Sambo: Du, att det närmsta du kommer Indien (VA?! undertecknads anmärkning) är när jag slår en världsatlas i huvudet på dig ditt muffelspån! Det är vad man kallar för en effektiv semester med familjen, smärtan är en bieffekt av vad som skulle kunna vara "jet-lag" du får se det så helt enkelt. ;)

Jag: Jag vill fan inte till Indien. Jag ville ligga. Kan du inte läsa? Du får ju tunnelseende när man börjar prata geografi. Läskigt...

Sambo: Om du öppnar Atlas så ser du lite snett till höger, en aning diagonalt neråt.. att där finns det ett land som heter thailand. Där kan man få ligga har jag hört ;) Men visst. Jag kan prova att slå boken mer åt höger så får vi se om du hamnar där och får ligga lite. Jag ger dig dock inte kvalitétsgaranti.

Jag: Hehe. Du går igång på världskartor and you know it!

Hon: Nej, så länge det finns bemanningsföretag i världen såå står vi framför en evig konflikt gentemot varandra. Tills döden skiljer oss åt säger jag bara!
 Kan NÅGON förklara hur i hela världen den här debatten slutade i att jag och min sambo har en konflikt för att bemanningsföretag finns? Hur fan är det ens möjligt?

Att tänka innan man talar

En liten snabb uppdatering efter lunchen.

När vi i vår lunch-konversation, jag och min sambo, diskuterar mat. Jag gillar ganska mycket mat för jag tränar ganska mycket och hon valde matlådan med störst portion i. Säg inte då "Du ska väl inte äta mer av det där? Du ser ju ganska mätt ut!". Det är tydligen en metafor för något helt annat på kvnnospråket.

Somliga lär sig sent, andra lär sig aldrig. Det är lärorikt att vara i en relation. Lärorikt.

Ett nej är alltid ett nej, eller?

I morse vaknade jag upp. Jag ville verkligen inte. Min sambo, hon kollade på min nakna överkropp och jag såg törsten i hennes ögon. Jag stod där och jag förstod vad som höll på att hända. Allt gick i slowmotion. Varenda rörelse kändes i luften, jag kände hur klumpen i magen växte och blev större och större. Hon började sakta stega mot mig och putade med läpparna samtidigt som hon frågade "Får jag?". Jag känner hur svettpärlorna bildas i min panna, min hals blir torr och benen och armarna börjar skaka. Jag minns att jag sa "Nej". Hon approchar mig ändå, går fram mot mig, börjar lägga händerna på mitt bröst och så säger hon "snälla" och skrider till verket. Minuter senare låg jag där på golvet av utmattning. Ett nej är tydligen inte alltid ett nej så länge hon säger snälla när hon vill klämma min finne på bröstet.

I övrigt så har vi börjat med renoverigen. Allt går bra och vi har bra flås i arbetet, om än att utmattningen efter dagarnas slut är ganska så överhängande. Det har för övrigt slagit mig vilka snygga och intelligenta barn jag och min sambo skulle kunna producera. Här är det dock klarlagt att hon får stå får utseendebiten och jag för hjärnan som vi hoppas att dom ärver. Blir det tvärtom så tror jag dom får det svårt här i livet, tyvärr. Ni undrar säkert, hur?

Jo, jag har lyckats träffa den enda människan i världen som lyckas referera, i en seriös diskussion om mig och mitt eget bäst före datum, till Iphones. "Du är lite som iphone 3g, vem vill ha den när man kan få en iphone 4S?" samt att vi även hade en diskussion gällande aortan och vägen för den genom kroppen och hon på fullaste allvar säger "Jag vet att den går igenom låret för jag såg det på Baywatch(!) när dom höll en av badvakterna gisslan (hon benmännde badvakten vid namn!) och hotade att skjuta henne i låret ifall hon inte gjorde som dom sa". Vilken normal sund människa kollar på Baywatch och lär sig något? Det är något som inte står rätt till alltså... Men hon är ju snygg, trots allt.

Pokerface.

Min kära sambo har alltid spöat mig i spel. Vi spelade en hel del sällskapsspel när vi dejtade med varandra, allt ifrån schack, något om grävlingar, skitgubbe, nått annat kortspel som jag fick lära mig för stunden, vem vill bli miljonär, alias, etc etc. För att ni ska förstå; hon vinner då i majoriteten av spelen (exkl. vem vill bli miljonär, men det är väl ingen chock för er som känner oss båda, kanske).

Och det här har ofrånkomligt framkallat något man skulle kunna klassificera som en "kaxig" attityd hos min kära sambo. Hon vill gärna och ofta spela sällskapsspel, och skryter gärna om innan hur "grym jag är!" på just det här spelet. Det är alltid samma spel som hon borde blivit world champion i. Det är sanslöst vilken talang jag fått äran att köpa hus med. Helt sanslöst.

Igår kväll var sista kvällen innan renoveringen, vi skulle ju såklart mysa till det lite och ägna oss åt varandra. Efter en mindre sammanstötning i soffan så flyttade vi ut ljusen till balkongen (ca 500 stycken eftersom min sambo har en fetish för ljus och eld, framtida pyroman kanske?!) och satte på lite musik och satt och pratade om allt mellan himmel och jord (ofta renovering). Och drack vin. Och öl. Som sig bör.

Efter ett tag vill hon spela sällskapsspel. Spela kort. "Jag saknar när vi dejtade för då gjorde vi det hela tiden", var det stående argumentet. Vi som känner damen i fråga kan nog dock konstatera att det inte handlar så mycket om nostalgitrippar, utan förmodligen att hon vet att hon är ganska duktig på sällskapsspel och tycker det är kul att tvåla till mig.

Sagt och gjort, jag var med. Jag förlorade första rundan. Fan, tänkte jag. Nu kommer hon garanterat köra över mig. Men en sak hon inte var medveten om, det var att jag och min pappa har spelat sjukt mycket poker när jag yngre än 13. Och det skulle visa sig att takterna fortfarande sitter i.

De efterföljande 3-4 rundorna satte jag henne på plats med färg händer, bättre par än vad hon hade och hela den biten. Hon flashade vidare med att blanda korten på handen på ett flashigt vis. Men som jag sa till henne, det handlar inte om hur flashigt du kan göra allting. Det handlar om resultat. Det gör det alltid i tävlingsmoment. Efter dom här rundorna av total världsdominans från min sida så börjar jag känna segervittringen. Jag börjar känna att "fan, nu jävlar, nu har jag henne!". Jag ser hur ilskan växer i hennes ögon. Frustration. Hon ser ut som en definition på ordet FRUSTRTAION. Det bara glöder i ögonen av hat, hon kollar på mig som om jag vore världens största skitstövel. Hon vill egentligen mest hugga mig med en kniv och stampa på mig. Hon är allt annat än glad.

Övermodig som man lätt blir när man blir för ivrig börjar jag gambla på riktigt, och istället för att spela smart så börjar jag jaga Royal Flush och andra högre resultat istället för att spela på just resultatet och spela hem segern säkert. Det fick jag stå mitt kast för. Hon kommer tillbaka, och hon segrade.

Men jag kommer aldrig glömma mina femton minuter av dominans.

Morgon.

Min sambo, med tillhörande halvperson, är bäst i världen. Överlägset. Behövs inte sägas mer än så. Jag älskar er.

Det finns inget bättre än att känna att sin sambo tänker på en.

Idag på jobbet kom min kära sambo fram till mig. Hon skulle nämligen sluta tidigare och gå och umgås med sin dotter. Så långt allt klart. Hon tar mina bilnycklar, då hennes bil är trasig sedan hon lånade ut den till sin artonårige lillebror som lekt lite med den och råkat köra in i sten. Så långt så klart.

Hon frågar mig om jag slutar 17.15 vilket jag ger bekräftelse på muntligt genom ett starkt rungade "JA!" (här hävdar sambon att det gick till på något annorlunda vis, trots sitt guldfisksminne som gör att hon knappt kommer ihåg vad hon åt för 1 timma sedan. Men hon vet minsann bäst.). Så långt allt klart.

Klockan 17.09 ringer min sambo och säger att sambon spelar fiskspel med sin dotter. Jag frågade om hon inte ska hämta mig eftersom jag slutar snart (och jag råkar veta att det tar ca 10 minuter utan trafik till jobbet från vårt gemensamma boende och hon ska klä på en halv-person, och det tar ju ca 5 minuter). Så långt börjar ju allt bli lite mer oklart.

Nu går ju åsikterna isär. Hon menar på att hon var tvungen att spela fiskspel med sin dotter och också ladda sin Iphone med den nya uppdateringen. Men det är mest att skriva en mental "note-to-self"-lapp. Nästa gång vi avtalar tid ser jag också till att vara en kvart efter. Med anledning av att min iphone mår ju inte bra utan den senaste uppdateringen.

Ibland känns det som att min åsikt inte betyder något.

Ibland kan relationer gå igenom olika former av prövningar. Ofta kanske man går stärkta ur dom och klarar allt i världen som ett lag. Ibland dör relationen av dem och trasar ihop totalt. Vi står inför ett sånt vägval, jag och min sambo. Vi har som tidigare nämnt köpt hus. I detta renoveringsobjekt så diskuterar vi ju självfallet många olika lösningar på saker och ting.

För att ni ska förstå huset storlek är det 103 kvm på entréplan med ett tillhörande källarplan på ytterliggare ca 110 kvm eller liknande. Nere finns det en massa roliga utrymmen och smårum man kan göra roliga saker med. När vi gick på visning på huset förklarade jag pedagogiskt för min sambo mina planer och ambitioner med det här gemensamma husbygget. Jag förklarade att min vän Alby skulle få bo i ett rum, och min andra vän Axel kunde bo i det andra. Nere i gillestugan vid den öppna braskaminen hade jag vackra tankar på sena vinterkvällar med eld i kaminen och fina jiujitsu-rull (jag tränar alltså jiu jitsu, av brasiliansk art) på den stora ytan. Inflyttningarna dödade hon ganska fort, redan där kände jag att jag tappade hakan för jag förstod inte vad hon menade! Hur kan man inte vilja ha sällskap av Alby och Axel? Först misstänkte hon att jag menade på Anonyma Alkoholister när jag sa att AA skulle komma hit och bo här, men jag förstår nu efter ungefär 100 försök till förtydliganden att hon förstod att det inte var dom det gällde. Konstigt. Men visst, ett sådant beslut kan jag leva med.

Senare berättar hon även pedagogiskt för mig att det inte blir tal om något kampspotsrum. Här, mina kära vänner, måste jag ju ändå få berätta hur bjälkarna som håller uppe vår stadiga relation knakar. Mitt huvud går ner i mitt knä och tårbildningar börjar kännas rinna nedför min kalla kind. Men visst, jag vill ju verkligen att det här ska fungera. Jag vill leva mitt liv med henne. Jag får se bort till mina behov.

Häromdagen berättae jag för henne (snarare ett djupt mummel för att hon inte riktigt skulle kunna tyda vad det var jag sa, utan bara nicka för att inte hon orkar fråga vad jag sa egentligen och be mig aktikulera fram vad jag menade) att jag hade planerat en beställning på en utrullningsbar kampsportsmatta för ett värde på ungefär 4000 kronor som man kan rulla ut på tomten på sommrarna och utöva lite magisk jiu jitsu på. Jag fick bara ett skratt rakt upp i ansiktet. Hon trodde jag skämtade.

Ibland känns det verkligen som att min åsikt verkligen inte betyder något.

Filmjölk och mandel

Inte bara nog med att jag är sambo i lägenhet. Vi blir snart sambo i hus. Vuxenpoäng!...eller något liknande. I vilket fall. Detta renoveringsobjekt ska vi ju självfallet målas om vartenda rum, varenda trappa och allt ska fixas och så vidare. Det här förekommer såklart en liten mindre diskussion gällande färgen.

En lördag står jag plötsligt i en färghandel och får visat för mig vad mandelvit är. Jag känner som sig bör, vi kan ju bara välja mandelvitt sådär. Hon kan ju inte förutsätta att hon har rätt i att det är ganska charmig vit nyans med fin färg. Så jag hittar snabbt en nyans med lite skarpare vit ton i, den heter filmjölk. Den föreslår jag att vi har i ett rum. Hon sa att det inte passar ihop med mandel. Men jag misstänker att filmjölk och mandel förmodligen är förbannat gott ihop. Hon sa att hon skulle tänka på det och återkomma.

Hon har inte återkommit än. 3 veckor senare. Jag gillar ju i alla fall mandel. Så det blir nog bra ändå, men det kändes skönt att man fick tro, åtminstonde för en sekund, att man hade något att säga till om. Det var värt argumentationen. Jag må ha förlorat slaget men är moraliskt rustad inför kriget!

Det är aldrig roligt att sova själv

Jag tänkte på det här med att sova själv. Det är ju faktiskt inte samma sak att sova själv som att sova med någon, oavsett om man rör varandra nattetid eller bara lyssnar på varandras andetag på avstånd, och iakktar den andra personens vackra rörelser. Att bara vakna upp bredvid en annan människa. Det är ganska fint det. Och när man väl upplevt det är det aldrig roligt att sova själv.

När jag gick in och blev sambo blev jag ju inte det bara med en person. En halv-person tillkom ju. En ganska härlig halv-person. Ibland sover hon i vår säng. När hon behagar, mest. För är det någon som bestämmer i hemmet är det garanterat inte jag, garanterat inte min chef i hemmet heller. Hon är nämligen underordnad den här halv-personen. Som en parantes i historien kan jag förklara att jag alltid fastnat för att många våldsbrottslingar generellt sett är ganska kortväxta, och många av de som är väldigt odrägliga på krogen och söker efter våldsamheter också ofta inte är världens längsta personer. Jag har en vetenskaplig teori; korta människor söker mycket makt. Halvpersonen hemma bekräftar min teori dagligen. Allt utifrån att hon bestämmer vad hon ska äta, hur mycket hon ska äta, när hon ätit klart till när hon ska ha nappen, och vilka kläder hon ska ha på sig. Och det ska gudarna veta, vägrar du kombinera klänning med kjol. Då jävlar. Då sover du snart med badankorna i badkaret. Så mycket kan vi säga.

Men hon gillar ju såklart inte heller att sova själv, för att återgå från parantsen som jag svävade ut i, men jag tycker korta människor är ett intressant diskussionsämne. Hon befäster det ganska mycket när hon ska sova. Först går man och lägger henne och läser Nicke Nyfiken och säger godnatt. Efter ett tag hörs ett mindre vrål (konstigt hur en liten människa kan ha så stora lungor, tror ni jag kan sälja allt jag äger och har för att sponsra forskning för att ta reda på om det ens är möjligt med större lungor än kropp?!) och när man kommer in och säger "WHAT'S UP?!" och highfivar, så får man rödgråtna ögon tillbaka som säger "PINSESSAN!!", och så får man gå och hämta prinsessan, för prinsessan måste sova med alla 7 badankorna som ligger bakom ett DVD-fodral ifrån filmen Pochahontas, som ligger till höger om fisken Nemo som i sin tur ligger bakom en 1,5 meter lång Heffaklump-gosedjur som ligger under en bebisdocka som ligger snet till vänster om en ficklampa, som råkar ligga ovanpå ett till dvd-fodral med filmen Prinsessan på ärten som följs av ett par solglasögon som råkar ligga på en egenmålad teckning som ligger bredvid ett politiskt programblad.

Men det är klart. Det är ju aldrig roligt att sova själv. Faktiskt.

Att försätta sig i dumma situationer borde bli en konstform.

Det borde finnas en erkänd konstform i hur man blir tagen för givet. I synnerhet när det gäller olika vardagliga situationer runt om i livets stora värld.

En gång, förra året på höstkanten så sa jag en kommentar om att jag "gillar att bära saker", jag kan till och med gått så långt och indikerat på att det skulle varit mitt kall i livet. Att "är det något jag fick lära mig som barn, så var det hur man bar saker. Och organisera saker.". Vi kan väl konstatera att det är ganska enkelt att vara efterklok. Man kanske ska börja tänka innan man talar. Den här dagen på hösten hade jag ju inte en tanke att det skulle sätta spår i mitt framtida samboliv. Men det gör det. Minst sagt.

Nu förtiden är det mer regel än undantag att när vi går och handlar på ICA, då tar fru Sambo korgen inledningsvis och går in i butiken, jag följer med bredvid och kollar kanske åt höger på sillen och skagenröran. När blicken återigen går åt vänster ser jag en rektangulärformad röd sak med svart handtag stort framför ögonen. Jag undrar vad fan den gör så nära mitt ansikte. Personen, fru sambo, som håller i den kollar åt något annat håll men gör samtidigt en tydlig gest bakom det här stora röda monstret. Man kan tyda en kroppsrörelses silhuett i bakgrunden. Gesten verkar tyda på att hon räknar med att jag ska ta den tomma korgen och bära den genom mataffären.

Det röda monstret får mig nu varje gång jag går in på ICA och förbanna mig själv över mitt dumma agerande som någonsin fick för mig idén att påstå att jag skulle vara duktig på att bära saker. Ibland ska man bara hålla kakburken stängd.

Lättja, en av de sju dödssynderna

Inledningsvis vill jag börja med att definiera Lättja; synonymer är ofta lathet, passitivtet och likgiltighet. Motsatser är flit.

Med det avkunnat kan vi fortsätta mot historien. För att ni ska förstå bakgrunden så tänkte jag förklara den kort; Min familj, alltså min barndomsfamilj, har ofta definierat mig som lat som få och visar en väldig ovilja till arbete i hemmet. Jag gillade i min tonår att sova och slappa väldigt mycket. Förstår ni? Bra.

Sen träffade jag en fantastisk tjej. Den här fantastiska tjejen som är underbar på alla möjliga sätt och vis. Hon arbetar bra både på arbetstid och i hemmet. Man får ju ändå ge henne cred, hon är ensamstående mamma som fick allt att gå runt innan jag kom in i hennes liv. Här tror man ju spontant att man ger sig in på en resa med en människa som är väldigt driftig i hemmet. Tidigt i vår dejtning hörde jag hennes egen familj lägga fram lite klagande på hur lat hon var, jag tog det med en nypa salt då ett närmast överpedantiskt beteende ofta är regel än undantag i hennes underbara familj.

Det borde jag kanske inte gjort. Jag har nu, några månader som sambo, noterat hur frukostskålar med müsli, youghurt, urdruckna juiceglas är sådant som jag får ställa mig och skölja bort på eftermiddagarna eller kvällskvist efter jobb och träning. Jag har fått uppleva hur det känns att känna doften av väldigt mycket avföring i badrummet och inte riktigt lyckats identifiera doften, tills jag ser bajsblöjan ligga kastad på golvet istället för att vara lagd på balkongen i väntan på att någon (oftast undertecknat, reds anm.) ska gå ut med soporna..

Häromdagen åt vi middag hos vederbörandes härliga mamma efter jobbet. Vi hade också lite tomma matlådor i jobbet, och min kära sambo som ofta räknar med sin mamma och som ofta får mycket hjälp av sin mamma har ju ganska ogenerat, kanske lite halvt, räknat med att det ska komma matlådor ifrån denna middagen som även räcker till oss för morgondagens lunch på jobbet. När mamman då frågar vart vi har matlådorna så står dom i bilen. Min kära sambo säger då först till mig att jag ska gå till bilen för att hämta matlådorna. Jag väljer självklart att ifrågasätta detta då det inte var jag som räknade med matlådor. Hon släpper snabbt ämnet då hon förstår att det är ett förlorat krig. Sedemera så frågor hon om inte hennes mamma kan lägga maten i fryspåsar, och har precis innan förklarat för sin mamma att hon minsann inte kan gå ner till bilen och hämta matlådorna för den står ju "borta på parkeringen!" (för att ni läsare ska förstå innebörden; det är ungefär 30 meter från porten, ibland parkerar vi 10 meter bort vilket för henne är ett behagligt gångavstånd). Sagt och gjort, maten kommer i fryspåsar.

Man kan ju säga att jag fått lite distans till att min familj kallade mig för lat, när jag var ung.

Inkonsekvensen sanna väsende

Jag tror att inkonsekvensens sanna väsende är personifierad i min sambo.

"Jag tycker vi ska gå iväg till restaurangen och äta sen så vi får umgås lite själva." - Och så var det en till arbetskollega på plats.
"Eftersom du brukar betala maten, så kan jag betala den nu."
- Nej, svarar jag. Sedvanligt, som man brukar på artigt svenssonaktigt vis.
"Jo, jag betalar!"
- Nej, jag kan betala min egen mat!
"Jag betalar, slutdiskuterat".
En vänskaplig spark på benet senare stod jag med kortet intryckt i automaten ändå...

...eller som när jag i lördags gick upp med ungen i hemmet kl 7 på morgonen för att sambon skulle få sova ut lite på morgonkvisten och få en trevlig lördag. Då bemöts jag av en glad sambo kl 9.00 som säger "imorgon tar jag henne". Hennes version av "ta henne" klockan 7 dagen därpå innebar inte att gå ut med henne ut ur rummet och sätta på Heffaklumpen på tv:n och ge henne välling. Nej. Det innebär att man trycker in henne mellan oss i sängen så jag vaknar till. Ibland måste man bara ha saker klardefinierat innan så man förstår vad man ger sig in på...