Kalla kriget.

Ni vet när ungar blir runt tre. Då hamnar man i en viss fas kopplad till åldern, eller hur? Det har resulterat i en tids kallt krig, tyst psykologisk krigsföring mellan mig och halvpersonen i hemmet. Hon har försökt iimplementera en maktposition gentemot mig. Hon har försökt göra en stadskupp, en revolution gentemot makten i hemmet; nämligen jag och min sambo, tillika halvpersonens morsa.

Det har varit allt ifrån långa gnälliga sessioner på dagtid i bilresan, på Media Markt när vi handlar kaffebryggare eller på ICA. Det har varit nätter då halvan vill sova i vår säng, eller inte sova alls. Hon har nöjt med en uppsyn jag inte gillar återupprepat mantrat "jag (be)stämmer!" varpå vi har svarat vilka som är den verkliga stat i hemmet. Vilka som är de verkliga diktatorerna.

Med tiden har hon även börjat att generellt sett testa gränser till det maximala, och då har vi använt metoden "gör du inte det här/gör du inte det här så räknar vi till tre och då gör vi det här", det har fungerat väldigt tillfredsställande. Men inatt, då var vårt största slag någonsin.

Jag vaknar av gnäll, ett monotont ljudflöde som träffar min trumhinna ifrån halvpersonens säng bredvid vår. Min sambo går upp och försöker, sen säger hon till lite mer på skarpen och den lilla blir tyst. För några minuter i alla fall. Snart är det där ljudschemat igång igen och min bristningsgräns nås ganska lätt nattetid klockan halv tre. Jag säger, i tron om att klockan är runt femhugget på morgonen, "Halvan, är du inte tyst nu så kommer jag sätta ut dig i vardagsrummet så får du sitta där själv". Hon fortsätter, jag sätter ut henne i vardagsrummet och förklarar varför. Sen går jag tillbaka och lägger mig i min säng och sluter ögonen, men så tänker jag att det var alldeles för mörkt ute för att vara så tidigt på morgonen. Jag kollar på mobilklockan och ser att klockan är helvetes TRE på natten. Man kan inte skicka ut en treåring klockan tre på natten i ett vardagsrum så att hon är spritt språngande vaken!

Jag går upp igen och förklarar pedagogiskt för damen att hon inte kan vara vaken nu och hon får välja om hon ska gå själv till sängen eller om jag ska bära henne. Min sambo ligger och toksover i sängen vilket omöjliggör att jag kan bära henne mot hennes vilja under skrik. Jag lyfter henne från soffan och ställer henne på golvet och hon gallskriker. Jag förklarar att om hon inte lyssnar på mig så kommer jag ta nappen, då skriker hon lite till och går demonstrativt in till sin säng och kryper upp för att lägga sig. Jag läser en saga, säger puss och godnatt.

Fem minuter senare börjar hon gnälla. Igen. Då säger jag att då får hon sova i vår säng, jag och min sambo. Jag lyfter henne dit, lägger täcke. Somnar. Fan vad gött jag sover. Det är helt sjukt. Jag vaknar sjukt tidigt på morgonen av att hon sitter ovanför mig och klagar på att mitt huvud ockuperar 5 centimeter av hennes kudde. Hon säger då "Jag räknar till tre, 1, 2 ,3!" och återupprepar denna vals ungefär femton gånger innan jag vaknar till liv.

Det var första riktiga slaget. Nu sitter jag här, försovit mig och dricker kaffe ur min nya moccamaster. Kriget är inte slut än, fler slag att komma. Garanterat.