Jodå, så att jag vaknade i morse. Min sambo sov. Hon vabbar för sin febersjuka dotter. Stackarn. Jag vaknade då vid 07.00, gick upp, gjorde välling, tog tempen, gav febernedsättande, bytte blöja, klädde på den lilla tösen, som satt klistrad framför Bolibompa, i ett par röda mjukisbyxor och rosa strumpor med vit t-shirt med rosa textdetaljer på. Söt som vanligt. Min sambo sov vidare.
Jag tog min proteinshake med vatten till frukost och en näve nötter, kokade kaffe för två i tron om att sambon nog kliver upp snart. Sambon sov vidare. Hon hade igår sagt att hon behövde vagnen idag ifall hon behövde ta sig någonstans med tösen. Jag och tösabiten gick och hämtade vagnen i bilen och bar upp till lägenheten. Tösabiten gjorde en stabil insats, det syns att kampsportsträningen gett sitt resultat och hon börjar bli stark. Hon ser stark ut. Trots att hon är sjuk. Mycket imponerande.
Sambon sov såklart vidare. Jag sa hej då till lilltjejen och öppnade upp dörren till sovrummet på glänt, stängde av kaffebryggaren för brandrisken. Hon snarkade gött inne i sovrummet. Halvpersonen ville stänga sovrumsdörren och låta mamma sova vidare. Jag sa nej, för det är ju inte helt gött att lämna en snart treårig halvperson själv i en lägenhet utan någon vuxen vaken, där den yngre av dom två faktiskt dessutom har feber. Min tro var ju att min sambo skulle vara halvvaken och fatta att hon kanske borde ta sig upp. Men hon sov vidare. Åker till jobbet, fyrtio minuter senare skickar jag ett SMS till sambon. Får inget svar. Tjugo minuter senare reagerar jag på detta och ringer, inte en gång utan säkert tiotals gånger för att väcka henne, för jag trodde ju såklart att hon sov vidare.
Får fortfarande inget svar. Jag tar min rast, gasar hem för att väcka henne. Ringer tre gånger till på vägen, får inget svar. Precis när jag ska kliva ur bilen ringer hon upp. Jag frågar om hon vaknade nyss. Nej då, hon har tydligen varit vaken strax efter jag gick. Det är ju bra att man visar levnadstecken för den man lever med då, så att han inte behöver oroa sig och åka i tvåhundrafyrtiokilometer i timmen på en femtioväg för att halvpersonen inte ska vara ensam och ha tråkigt. Men det tackar jag för, jag fick ju i alla fall en utflykt...
När jag läser din blogg verkar det som om du och din sambo inte är på samma våglängd av vad som gäller med att ta hand om saker o ting.... o nu ska ni flytta till hus... hmmm.... kommer det att funka????
SvaraRadera(råkade komma hit för att din adress har en bekant haft till mej, och adressen låg kvar i bloglovin.com, så det blev lite förvirrande ett tag när inget stämde av min bekants nuvarande blogg)