Min kära sambo har alltid spöat mig i spel. Vi spelade en hel del sällskapsspel när vi dejtade med varandra, allt ifrån schack, något om grävlingar, skitgubbe, nått annat kortspel som jag fick lära mig för stunden, vem vill bli miljonär, alias, etc etc. För att ni ska förstå; hon vinner då i majoriteten av spelen (exkl. vem vill bli miljonär, men det är väl ingen chock för er som känner oss båda, kanske).
Och det här har ofrånkomligt framkallat något man skulle kunna klassificera som en "kaxig" attityd hos min kära sambo. Hon vill gärna och ofta spela sällskapsspel, och skryter gärna om innan hur "grym jag är!" på just det här spelet. Det är alltid samma spel som hon borde blivit world champion i. Det är sanslöst vilken talang jag fått äran att köpa hus med. Helt sanslöst.
Igår kväll var sista kvällen innan renoveringen, vi skulle ju såklart mysa till det lite och ägna oss åt varandra. Efter en mindre sammanstötning i soffan så flyttade vi ut ljusen till balkongen (ca 500 stycken eftersom min sambo har en fetish för ljus och eld, framtida pyroman kanske?!) och satte på lite musik och satt och pratade om allt mellan himmel och jord (ofta renovering). Och drack vin. Och öl. Som sig bör.
Efter ett tag vill hon spela sällskapsspel. Spela kort. "Jag saknar när vi dejtade för då gjorde vi det hela tiden", var det stående argumentet. Vi som känner damen i fråga kan nog dock konstatera att det inte handlar så mycket om nostalgitrippar, utan förmodligen att hon vet att hon är ganska duktig på sällskapsspel och tycker det är kul att tvåla till mig.
Sagt och gjort, jag var med. Jag förlorade första rundan. Fan, tänkte jag. Nu kommer hon garanterat köra över mig. Men en sak hon inte var medveten om, det var att jag och min pappa har spelat sjukt mycket poker när jag yngre än 13. Och det skulle visa sig att takterna fortfarande sitter i.
De efterföljande 3-4 rundorna satte jag henne på plats med färg händer, bättre par än vad hon hade och hela den biten. Hon flashade vidare med att blanda korten på handen på ett flashigt vis. Men som jag sa till henne, det handlar inte om hur flashigt du kan göra allting. Det handlar om resultat. Det gör det alltid i tävlingsmoment. Efter dom här rundorna av total världsdominans från min sida så börjar jag känna segervittringen. Jag börjar känna att "fan, nu jävlar, nu har jag henne!". Jag ser hur ilskan växer i hennes ögon. Frustration. Hon ser ut som en definition på ordet FRUSTRTAION. Det bara glöder i ögonen av hat, hon kollar på mig som om jag vore världens största skitstövel. Hon vill egentligen mest hugga mig med en kniv och stampa på mig. Hon är allt annat än glad.
Övermodig som man lätt blir när man blir för ivrig börjar jag gambla på riktigt, och istället för att spela smart så börjar jag jaga Royal Flush och andra högre resultat istället för att spela på just resultatet och spela hem segern säkert. Det fick jag stå mitt kast för. Hon kommer tillbaka, och hon segrade.
Men jag kommer aldrig glömma mina femton minuter av dominans.
fredag 27 april 2012
torsdag 26 april 2012
Morgon.
Min sambo, med tillhörande halvperson, är bäst i världen. Överlägset. Behövs inte sägas mer än så. Jag älskar er.
Det finns inget bättre än att känna att sin sambo tänker på en.
Idag på jobbet kom min kära sambo fram till mig. Hon skulle nämligen sluta tidigare och gå och umgås med sin dotter. Så långt allt klart. Hon tar mina bilnycklar, då hennes bil är trasig sedan hon lånade ut den till sin artonårige lillebror som lekt lite med den och råkat köra in i sten. Så långt så klart.
Hon frågar mig om jag slutar 17.15 vilket jag ger bekräftelse på muntligt genom ett starkt rungade "JA!" (här hävdar sambon att det gick till på något annorlunda vis, trots sitt guldfisksminne som gör att hon knappt kommer ihåg vad hon åt för 1 timma sedan. Men hon vet minsann bäst.). Så långt allt klart.
Klockan 17.09 ringer min sambo och säger att sambon spelar fiskspel med sin dotter. Jag frågade om hon inte ska hämta mig eftersom jag slutar snart (och jag råkar veta att det tar ca 10 minuter utan trafik till jobbet från vårt gemensamma boende och hon ska klä på en halv-person, och det tar ju ca 5 minuter). Så långt börjar ju allt bli lite mer oklart.
Nu går ju åsikterna isär. Hon menar på att hon var tvungen att spela fiskspel med sin dotter och också ladda sin Iphone med den nya uppdateringen. Men det är mest att skriva en mental "note-to-self"-lapp. Nästa gång vi avtalar tid ser jag också till att vara en kvart efter. Med anledning av att min iphone mår ju inte bra utan den senaste uppdateringen.
Hon frågar mig om jag slutar 17.15 vilket jag ger bekräftelse på muntligt genom ett starkt rungade "JA!" (här hävdar sambon att det gick till på något annorlunda vis, trots sitt guldfisksminne som gör att hon knappt kommer ihåg vad hon åt för 1 timma sedan. Men hon vet minsann bäst.). Så långt allt klart.
Klockan 17.09 ringer min sambo och säger att sambon spelar fiskspel med sin dotter. Jag frågade om hon inte ska hämta mig eftersom jag slutar snart (och jag råkar veta att det tar ca 10 minuter utan trafik till jobbet från vårt gemensamma boende och hon ska klä på en halv-person, och det tar ju ca 5 minuter). Så långt börjar ju allt bli lite mer oklart.
Nu går ju åsikterna isär. Hon menar på att hon var tvungen att spela fiskspel med sin dotter och också ladda sin Iphone med den nya uppdateringen. Men det är mest att skriva en mental "note-to-self"-lapp. Nästa gång vi avtalar tid ser jag också till att vara en kvart efter. Med anledning av att min iphone mår ju inte bra utan den senaste uppdateringen.
Ibland känns det som att min åsikt inte betyder något.
Ibland kan relationer gå igenom olika former av prövningar. Ofta kanske man går stärkta ur dom och klarar allt i världen som ett lag. Ibland dör relationen av dem och trasar ihop totalt. Vi står inför ett sånt vägval, jag och min sambo. Vi har som tidigare nämnt köpt hus. I detta renoveringsobjekt så diskuterar vi ju självfallet många olika lösningar på saker och ting.
För att ni ska förstå huset storlek är det 103 kvm på entréplan med ett tillhörande källarplan på ytterliggare ca 110 kvm eller liknande. Nere finns det en massa roliga utrymmen och smårum man kan göra roliga saker med. När vi gick på visning på huset förklarade jag pedagogiskt för min sambo mina planer och ambitioner med det här gemensamma husbygget. Jag förklarade att min vän Alby skulle få bo i ett rum, och min andra vän Axel kunde bo i det andra. Nere i gillestugan vid den öppna braskaminen hade jag vackra tankar på sena vinterkvällar med eld i kaminen och fina jiujitsu-rull (jag tränar alltså jiu jitsu, av brasiliansk art) på den stora ytan. Inflyttningarna dödade hon ganska fort, redan där kände jag att jag tappade hakan för jag förstod inte vad hon menade! Hur kan man inte vilja ha sällskap av Alby och Axel? Först misstänkte hon att jag menade på Anonyma Alkoholister när jag sa att AA skulle komma hit och bo här, men jag förstår nu efter ungefär 100 försök till förtydliganden att hon förstod att det inte var dom det gällde. Konstigt. Men visst, ett sådant beslut kan jag leva med.
Senare berättar hon även pedagogiskt för mig att det inte blir tal om något kampspotsrum. Här, mina kära vänner, måste jag ju ändå få berätta hur bjälkarna som håller uppe vår stadiga relation knakar. Mitt huvud går ner i mitt knä och tårbildningar börjar kännas rinna nedför min kalla kind. Men visst, jag vill ju verkligen att det här ska fungera. Jag vill leva mitt liv med henne. Jag får se bort till mina behov.
Häromdagen berättae jag för henne (snarare ett djupt mummel för att hon inte riktigt skulle kunna tyda vad det var jag sa, utan bara nicka för att inte hon orkar fråga vad jag sa egentligen och be mig aktikulera fram vad jag menade) att jag hade planerat en beställning på en utrullningsbar kampsportsmatta för ett värde på ungefär 4000 kronor som man kan rulla ut på tomten på sommrarna och utöva lite magisk jiu jitsu på. Jag fick bara ett skratt rakt upp i ansiktet. Hon trodde jag skämtade.
Ibland känns det verkligen som att min åsikt verkligen inte betyder något.
För att ni ska förstå huset storlek är det 103 kvm på entréplan med ett tillhörande källarplan på ytterliggare ca 110 kvm eller liknande. Nere finns det en massa roliga utrymmen och smårum man kan göra roliga saker med. När vi gick på visning på huset förklarade jag pedagogiskt för min sambo mina planer och ambitioner med det här gemensamma husbygget. Jag förklarade att min vän Alby skulle få bo i ett rum, och min andra vän Axel kunde bo i det andra. Nere i gillestugan vid den öppna braskaminen hade jag vackra tankar på sena vinterkvällar med eld i kaminen och fina jiujitsu-rull (jag tränar alltså jiu jitsu, av brasiliansk art) på den stora ytan. Inflyttningarna dödade hon ganska fort, redan där kände jag att jag tappade hakan för jag förstod inte vad hon menade! Hur kan man inte vilja ha sällskap av Alby och Axel? Först misstänkte hon att jag menade på Anonyma Alkoholister när jag sa att AA skulle komma hit och bo här, men jag förstår nu efter ungefär 100 försök till förtydliganden att hon förstod att det inte var dom det gällde. Konstigt. Men visst, ett sådant beslut kan jag leva med.
Senare berättar hon även pedagogiskt för mig att det inte blir tal om något kampspotsrum. Här, mina kära vänner, måste jag ju ändå få berätta hur bjälkarna som håller uppe vår stadiga relation knakar. Mitt huvud går ner i mitt knä och tårbildningar börjar kännas rinna nedför min kalla kind. Men visst, jag vill ju verkligen att det här ska fungera. Jag vill leva mitt liv med henne. Jag får se bort till mina behov.
Häromdagen berättae jag för henne (snarare ett djupt mummel för att hon inte riktigt skulle kunna tyda vad det var jag sa, utan bara nicka för att inte hon orkar fråga vad jag sa egentligen och be mig aktikulera fram vad jag menade) att jag hade planerat en beställning på en utrullningsbar kampsportsmatta för ett värde på ungefär 4000 kronor som man kan rulla ut på tomten på sommrarna och utöva lite magisk jiu jitsu på. Jag fick bara ett skratt rakt upp i ansiktet. Hon trodde jag skämtade.
Ibland känns det verkligen som att min åsikt verkligen inte betyder något.
Filmjölk och mandel
Inte bara nog med att jag är sambo i lägenhet. Vi blir snart sambo i hus. Vuxenpoäng!...eller något liknande. I vilket fall. Detta renoveringsobjekt ska vi ju självfallet målas om vartenda rum, varenda trappa och allt ska fixas och så vidare. Det här förekommer såklart en liten mindre diskussion gällande färgen.
En lördag står jag plötsligt i en färghandel och får visat för mig vad mandelvit är. Jag känner som sig bör, vi kan ju bara välja mandelvitt sådär. Hon kan ju inte förutsätta att hon har rätt i att det är ganska charmig vit nyans med fin färg. Så jag hittar snabbt en nyans med lite skarpare vit ton i, den heter filmjölk. Den föreslår jag att vi har i ett rum. Hon sa att det inte passar ihop med mandel. Men jag misstänker att filmjölk och mandel förmodligen är förbannat gott ihop. Hon sa att hon skulle tänka på det och återkomma.
Hon har inte återkommit än. 3 veckor senare. Jag gillar ju i alla fall mandel. Så det blir nog bra ändå, men det kändes skönt att man fick tro, åtminstonde för en sekund, att man hade något att säga till om. Det var värt argumentationen. Jag må ha förlorat slaget men är moraliskt rustad inför kriget!
En lördag står jag plötsligt i en färghandel och får visat för mig vad mandelvit är. Jag känner som sig bör, vi kan ju bara välja mandelvitt sådär. Hon kan ju inte förutsätta att hon har rätt i att det är ganska charmig vit nyans med fin färg. Så jag hittar snabbt en nyans med lite skarpare vit ton i, den heter filmjölk. Den föreslår jag att vi har i ett rum. Hon sa att det inte passar ihop med mandel. Men jag misstänker att filmjölk och mandel förmodligen är förbannat gott ihop. Hon sa att hon skulle tänka på det och återkomma.
Hon har inte återkommit än. 3 veckor senare. Jag gillar ju i alla fall mandel. Så det blir nog bra ändå, men det kändes skönt att man fick tro, åtminstonde för en sekund, att man hade något att säga till om. Det var värt argumentationen. Jag må ha förlorat slaget men är moraliskt rustad inför kriget!
Det är aldrig roligt att sova själv
Jag tänkte på det här med att sova själv. Det är ju faktiskt inte samma sak att sova själv som att sova med någon, oavsett om man rör varandra nattetid eller bara lyssnar på varandras andetag på avstånd, och iakktar den andra personens vackra rörelser. Att bara vakna upp bredvid en annan människa. Det är ganska fint det. Och när man väl upplevt det är det aldrig roligt att sova själv.
När jag gick in och blev sambo blev jag ju inte det bara med en person. En halv-person tillkom ju. En ganska härlig halv-person. Ibland sover hon i vår säng. När hon behagar, mest. För är det någon som bestämmer i hemmet är det garanterat inte jag, garanterat inte min chef i hemmet heller. Hon är nämligen underordnad den här halv-personen. Som en parantes i historien kan jag förklara att jag alltid fastnat för att många våldsbrottslingar generellt sett är ganska kortväxta, och många av de som är väldigt odrägliga på krogen och söker efter våldsamheter också ofta inte är världens längsta personer. Jag har en vetenskaplig teori; korta människor söker mycket makt. Halvpersonen hemma bekräftar min teori dagligen. Allt utifrån att hon bestämmer vad hon ska äta, hur mycket hon ska äta, när hon ätit klart till när hon ska ha nappen, och vilka kläder hon ska ha på sig. Och det ska gudarna veta, vägrar du kombinera klänning med kjol. Då jävlar. Då sover du snart med badankorna i badkaret. Så mycket kan vi säga.
Men hon gillar ju såklart inte heller att sova själv, för att återgå från parantsen som jag svävade ut i, men jag tycker korta människor är ett intressant diskussionsämne. Hon befäster det ganska mycket när hon ska sova. Först går man och lägger henne och läser Nicke Nyfiken och säger godnatt. Efter ett tag hörs ett mindre vrål (konstigt hur en liten människa kan ha så stora lungor, tror ni jag kan sälja allt jag äger och har för att sponsra forskning för att ta reda på om det ens är möjligt med större lungor än kropp?!) och när man kommer in och säger "WHAT'S UP?!" och highfivar, så får man rödgråtna ögon tillbaka som säger "PINSESSAN!!", och så får man gå och hämta prinsessan, för prinsessan måste sova med alla 7 badankorna som ligger bakom ett DVD-fodral ifrån filmen Pochahontas, som ligger till höger om fisken Nemo som i sin tur ligger bakom en 1,5 meter lång Heffaklump-gosedjur som ligger under en bebisdocka som ligger snet till vänster om en ficklampa, som råkar ligga ovanpå ett till dvd-fodral med filmen Prinsessan på ärten som följs av ett par solglasögon som råkar ligga på en egenmålad teckning som ligger bredvid ett politiskt programblad.
Men det är klart. Det är ju aldrig roligt att sova själv. Faktiskt.
När jag gick in och blev sambo blev jag ju inte det bara med en person. En halv-person tillkom ju. En ganska härlig halv-person. Ibland sover hon i vår säng. När hon behagar, mest. För är det någon som bestämmer i hemmet är det garanterat inte jag, garanterat inte min chef i hemmet heller. Hon är nämligen underordnad den här halv-personen. Som en parantes i historien kan jag förklara att jag alltid fastnat för att många våldsbrottslingar generellt sett är ganska kortväxta, och många av de som är väldigt odrägliga på krogen och söker efter våldsamheter också ofta inte är världens längsta personer. Jag har en vetenskaplig teori; korta människor söker mycket makt. Halvpersonen hemma bekräftar min teori dagligen. Allt utifrån att hon bestämmer vad hon ska äta, hur mycket hon ska äta, när hon ätit klart till när hon ska ha nappen, och vilka kläder hon ska ha på sig. Och det ska gudarna veta, vägrar du kombinera klänning med kjol. Då jävlar. Då sover du snart med badankorna i badkaret. Så mycket kan vi säga.
Men hon gillar ju såklart inte heller att sova själv, för att återgå från parantsen som jag svävade ut i, men jag tycker korta människor är ett intressant diskussionsämne. Hon befäster det ganska mycket när hon ska sova. Först går man och lägger henne och läser Nicke Nyfiken och säger godnatt. Efter ett tag hörs ett mindre vrål (konstigt hur en liten människa kan ha så stora lungor, tror ni jag kan sälja allt jag äger och har för att sponsra forskning för att ta reda på om det ens är möjligt med större lungor än kropp?!) och när man kommer in och säger "WHAT'S UP?!" och highfivar, så får man rödgråtna ögon tillbaka som säger "PINSESSAN!!", och så får man gå och hämta prinsessan, för prinsessan måste sova med alla 7 badankorna som ligger bakom ett DVD-fodral ifrån filmen Pochahontas, som ligger till höger om fisken Nemo som i sin tur ligger bakom en 1,5 meter lång Heffaklump-gosedjur som ligger under en bebisdocka som ligger snet till vänster om en ficklampa, som råkar ligga ovanpå ett till dvd-fodral med filmen Prinsessan på ärten som följs av ett par solglasögon som råkar ligga på en egenmålad teckning som ligger bredvid ett politiskt programblad.
Men det är klart. Det är ju aldrig roligt att sova själv. Faktiskt.
Att försätta sig i dumma situationer borde bli en konstform.
Det borde finnas en erkänd konstform i hur man blir tagen för givet. I synnerhet när det gäller olika vardagliga situationer runt om i livets stora värld.
En gång, förra året på höstkanten så sa jag en kommentar om att jag "gillar att bära saker", jag kan till och med gått så långt och indikerat på att det skulle varit mitt kall i livet. Att "är det något jag fick lära mig som barn, så var det hur man bar saker. Och organisera saker.". Vi kan väl konstatera att det är ganska enkelt att vara efterklok. Man kanske ska börja tänka innan man talar. Den här dagen på hösten hade jag ju inte en tanke att det skulle sätta spår i mitt framtida samboliv. Men det gör det. Minst sagt.
Nu förtiden är det mer regel än undantag att när vi går och handlar på ICA, då tar fru Sambo korgen inledningsvis och går in i butiken, jag följer med bredvid och kollar kanske åt höger på sillen och skagenröran. När blicken återigen går åt vänster ser jag en rektangulärformad röd sak med svart handtag stort framför ögonen. Jag undrar vad fan den gör så nära mitt ansikte. Personen, fru sambo, som håller i den kollar åt något annat håll men gör samtidigt en tydlig gest bakom det här stora röda monstret. Man kan tyda en kroppsrörelses silhuett i bakgrunden. Gesten verkar tyda på att hon räknar med att jag ska ta den tomma korgen och bära den genom mataffären.
Det röda monstret får mig nu varje gång jag går in på ICA och förbanna mig själv över mitt dumma agerande som någonsin fick för mig idén att påstå att jag skulle vara duktig på att bära saker. Ibland ska man bara hålla kakburken stängd.
En gång, förra året på höstkanten så sa jag en kommentar om att jag "gillar att bära saker", jag kan till och med gått så långt och indikerat på att det skulle varit mitt kall i livet. Att "är det något jag fick lära mig som barn, så var det hur man bar saker. Och organisera saker.". Vi kan väl konstatera att det är ganska enkelt att vara efterklok. Man kanske ska börja tänka innan man talar. Den här dagen på hösten hade jag ju inte en tanke att det skulle sätta spår i mitt framtida samboliv. Men det gör det. Minst sagt.
Nu förtiden är det mer regel än undantag att när vi går och handlar på ICA, då tar fru Sambo korgen inledningsvis och går in i butiken, jag följer med bredvid och kollar kanske åt höger på sillen och skagenröran. När blicken återigen går åt vänster ser jag en rektangulärformad röd sak med svart handtag stort framför ögonen. Jag undrar vad fan den gör så nära mitt ansikte. Personen, fru sambo, som håller i den kollar åt något annat håll men gör samtidigt en tydlig gest bakom det här stora röda monstret. Man kan tyda en kroppsrörelses silhuett i bakgrunden. Gesten verkar tyda på att hon räknar med att jag ska ta den tomma korgen och bära den genom mataffären.
Det röda monstret får mig nu varje gång jag går in på ICA och förbanna mig själv över mitt dumma agerande som någonsin fick för mig idén att påstå att jag skulle vara duktig på att bära saker. Ibland ska man bara hålla kakburken stängd.
Lättja, en av de sju dödssynderna
Inledningsvis vill jag börja med att definiera Lättja; synonymer är ofta lathet, passitivtet och likgiltighet. Motsatser är flit.
Med det avkunnat kan vi fortsätta mot historien. För att ni ska förstå bakgrunden så tänkte jag förklara den kort; Min familj, alltså min barndomsfamilj, har ofta definierat mig som lat som få och visar en väldig ovilja till arbete i hemmet. Jag gillade i min tonår att sova och slappa väldigt mycket. Förstår ni? Bra.
Sen träffade jag en fantastisk tjej. Den här fantastiska tjejen som är underbar på alla möjliga sätt och vis. Hon arbetar bra både på arbetstid och i hemmet. Man får ju ändå ge henne cred, hon är ensamstående mamma som fick allt att gå runt innan jag kom in i hennes liv. Här tror man ju spontant att man ger sig in på en resa med en människa som är väldigt driftig i hemmet. Tidigt i vår dejtning hörde jag hennes egen familj lägga fram lite klagande på hur lat hon var, jag tog det med en nypa salt då ett närmast överpedantiskt beteende ofta är regel än undantag i hennes underbara familj.
Det borde jag kanske inte gjort. Jag har nu, några månader som sambo, noterat hur frukostskålar med müsli, youghurt, urdruckna juiceglas är sådant som jag får ställa mig och skölja bort på eftermiddagarna eller kvällskvist efter jobb och träning. Jag har fått uppleva hur det känns att känna doften av väldigt mycket avföring i badrummet och inte riktigt lyckats identifiera doften, tills jag ser bajsblöjan ligga kastad på golvet istället för att vara lagd på balkongen i väntan på att någon (oftast undertecknat, reds anm.) ska gå ut med soporna..
Häromdagen åt vi middag hos vederbörandes härliga mamma efter jobbet. Vi hade också lite tomma matlådor i jobbet, och min kära sambo som ofta räknar med sin mamma och som ofta får mycket hjälp av sin mamma har ju ganska ogenerat, kanske lite halvt, räknat med att det ska komma matlådor ifrån denna middagen som även räcker till oss för morgondagens lunch på jobbet. När mamman då frågar vart vi har matlådorna så står dom i bilen. Min kära sambo säger då först till mig att jag ska gå till bilen för att hämta matlådorna. Jag väljer självklart att ifrågasätta detta då det inte var jag som räknade med matlådor. Hon släpper snabbt ämnet då hon förstår att det är ett förlorat krig. Sedemera så frågor hon om inte hennes mamma kan lägga maten i fryspåsar, och har precis innan förklarat för sin mamma att hon minsann inte kan gå ner till bilen och hämta matlådorna för den står ju "borta på parkeringen!" (för att ni läsare ska förstå innebörden; det är ungefär 30 meter från porten, ibland parkerar vi 10 meter bort vilket för henne är ett behagligt gångavstånd). Sagt och gjort, maten kommer i fryspåsar.
Man kan ju säga att jag fått lite distans till att min familj kallade mig för lat, när jag var ung.
Med det avkunnat kan vi fortsätta mot historien. För att ni ska förstå bakgrunden så tänkte jag förklara den kort; Min familj, alltså min barndomsfamilj, har ofta definierat mig som lat som få och visar en väldig ovilja till arbete i hemmet. Jag gillade i min tonår att sova och slappa väldigt mycket. Förstår ni? Bra.
Sen träffade jag en fantastisk tjej. Den här fantastiska tjejen som är underbar på alla möjliga sätt och vis. Hon arbetar bra både på arbetstid och i hemmet. Man får ju ändå ge henne cred, hon är ensamstående mamma som fick allt att gå runt innan jag kom in i hennes liv. Här tror man ju spontant att man ger sig in på en resa med en människa som är väldigt driftig i hemmet. Tidigt i vår dejtning hörde jag hennes egen familj lägga fram lite klagande på hur lat hon var, jag tog det med en nypa salt då ett närmast överpedantiskt beteende ofta är regel än undantag i hennes underbara familj.
Det borde jag kanske inte gjort. Jag har nu, några månader som sambo, noterat hur frukostskålar med müsli, youghurt, urdruckna juiceglas är sådant som jag får ställa mig och skölja bort på eftermiddagarna eller kvällskvist efter jobb och träning. Jag har fått uppleva hur det känns att känna doften av väldigt mycket avföring i badrummet och inte riktigt lyckats identifiera doften, tills jag ser bajsblöjan ligga kastad på golvet istället för att vara lagd på balkongen i väntan på att någon (oftast undertecknat, reds anm.) ska gå ut med soporna..
Häromdagen åt vi middag hos vederbörandes härliga mamma efter jobbet. Vi hade också lite tomma matlådor i jobbet, och min kära sambo som ofta räknar med sin mamma och som ofta får mycket hjälp av sin mamma har ju ganska ogenerat, kanske lite halvt, räknat med att det ska komma matlådor ifrån denna middagen som även räcker till oss för morgondagens lunch på jobbet. När mamman då frågar vart vi har matlådorna så står dom i bilen. Min kära sambo säger då först till mig att jag ska gå till bilen för att hämta matlådorna. Jag väljer självklart att ifrågasätta detta då det inte var jag som räknade med matlådor. Hon släpper snabbt ämnet då hon förstår att det är ett förlorat krig. Sedemera så frågor hon om inte hennes mamma kan lägga maten i fryspåsar, och har precis innan förklarat för sin mamma att hon minsann inte kan gå ner till bilen och hämta matlådorna för den står ju "borta på parkeringen!" (för att ni läsare ska förstå innebörden; det är ungefär 30 meter från porten, ibland parkerar vi 10 meter bort vilket för henne är ett behagligt gångavstånd). Sagt och gjort, maten kommer i fryspåsar.
Man kan ju säga att jag fått lite distans till att min familj kallade mig för lat, när jag var ung.
Inkonsekvensen sanna väsende
Jag tror att inkonsekvensens sanna väsende är personifierad i min sambo.
"Jag tycker vi ska gå iväg till restaurangen och äta sen så vi får umgås lite själva." - Och så var det en till arbetskollega på plats.
"Eftersom du brukar betala maten, så kan jag betala den nu."
- Nej, svarar jag. Sedvanligt, som man brukar på artigt svenssonaktigt vis.
"Jo, jag betalar!"
- Nej, jag kan betala min egen mat!
"Jag betalar, slutdiskuterat".
En vänskaplig spark på benet senare stod jag med kortet intryckt i automaten ändå...
...eller som när jag i lördags gick upp med ungen i hemmet kl 7 på morgonen för att sambon skulle få sova ut lite på morgonkvisten och få en trevlig lördag. Då bemöts jag av en glad sambo kl 9.00 som säger "imorgon tar jag henne". Hennes version av "ta henne" klockan 7 dagen därpå innebar inte att gå ut med henne ut ur rummet och sätta på Heffaklumpen på tv:n och ge henne välling. Nej. Det innebär att man trycker in henne mellan oss i sängen så jag vaknar till. Ibland måste man bara ha saker klardefinierat innan så man förstår vad man ger sig in på...
"Jag tycker vi ska gå iväg till restaurangen och äta sen så vi får umgås lite själva." - Och så var det en till arbetskollega på plats.
"Eftersom du brukar betala maten, så kan jag betala den nu."
- Nej, svarar jag. Sedvanligt, som man brukar på artigt svenssonaktigt vis.
"Jo, jag betalar!"
- Nej, jag kan betala min egen mat!
"Jag betalar, slutdiskuterat".
En vänskaplig spark på benet senare stod jag med kortet intryckt i automaten ändå...
...eller som när jag i lördags gick upp med ungen i hemmet kl 7 på morgonen för att sambon skulle få sova ut lite på morgonkvisten och få en trevlig lördag. Då bemöts jag av en glad sambo kl 9.00 som säger "imorgon tar jag henne". Hennes version av "ta henne" klockan 7 dagen därpå innebar inte att gå ut med henne ut ur rummet och sätta på Heffaklumpen på tv:n och ge henne välling. Nej. Det innebär att man trycker in henne mellan oss i sängen så jag vaknar till. Ibland måste man bara ha saker klardefinierat innan så man förstår vad man ger sig in på...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)