Det borde finnas en erkänd konstform i hur man blir tagen för givet. I synnerhet när det gäller olika vardagliga situationer runt om i livets stora värld.
En gång, förra året på höstkanten så sa jag en kommentar om att jag "gillar att bära saker", jag kan till och med gått så långt och indikerat på att det skulle varit mitt kall i livet. Att "är det något jag fick lära mig som barn, så var det hur man bar saker. Och organisera saker.". Vi kan väl konstatera att det är ganska enkelt att vara efterklok. Man kanske ska börja tänka innan man talar. Den här dagen på hösten hade jag ju inte en tanke att det skulle sätta spår i mitt framtida samboliv. Men det gör det. Minst sagt.
Nu förtiden är det mer regel än undantag att när vi går och handlar på ICA, då tar fru Sambo korgen inledningsvis och går in i butiken, jag följer med bredvid och kollar kanske åt höger på sillen och skagenröran. När blicken återigen går åt vänster ser jag en rektangulärformad röd sak med svart handtag stort framför ögonen. Jag undrar vad fan den gör så nära mitt ansikte. Personen, fru sambo, som håller i den kollar åt något annat håll men gör samtidigt en tydlig gest bakom det här stora röda monstret. Man kan tyda en kroppsrörelses silhuett i bakgrunden. Gesten verkar tyda på att hon räknar med att jag ska ta den tomma korgen och bära den genom mataffären.
Det röda monstret får mig nu varje gång jag går in på ICA och förbanna mig själv över mitt dumma agerande som någonsin fick för mig idén att påstå att jag skulle vara duktig på att bära saker. Ibland ska man bara hålla kakburken stängd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar