Kalla kriget.

Ni vet när ungar blir runt tre. Då hamnar man i en viss fas kopplad till åldern, eller hur? Det har resulterat i en tids kallt krig, tyst psykologisk krigsföring mellan mig och halvpersonen i hemmet. Hon har försökt iimplementera en maktposition gentemot mig. Hon har försökt göra en stadskupp, en revolution gentemot makten i hemmet; nämligen jag och min sambo, tillika halvpersonens morsa.

Det har varit allt ifrån långa gnälliga sessioner på dagtid i bilresan, på Media Markt när vi handlar kaffebryggare eller på ICA. Det har varit nätter då halvan vill sova i vår säng, eller inte sova alls. Hon har nöjt med en uppsyn jag inte gillar återupprepat mantrat "jag (be)stämmer!" varpå vi har svarat vilka som är den verkliga stat i hemmet. Vilka som är de verkliga diktatorerna.

Med tiden har hon även börjat att generellt sett testa gränser till det maximala, och då har vi använt metoden "gör du inte det här/gör du inte det här så räknar vi till tre och då gör vi det här", det har fungerat väldigt tillfredsställande. Men inatt, då var vårt största slag någonsin.

Jag vaknar av gnäll, ett monotont ljudflöde som träffar min trumhinna ifrån halvpersonens säng bredvid vår. Min sambo går upp och försöker, sen säger hon till lite mer på skarpen och den lilla blir tyst. För några minuter i alla fall. Snart är det där ljudschemat igång igen och min bristningsgräns nås ganska lätt nattetid klockan halv tre. Jag säger, i tron om att klockan är runt femhugget på morgonen, "Halvan, är du inte tyst nu så kommer jag sätta ut dig i vardagsrummet så får du sitta där själv". Hon fortsätter, jag sätter ut henne i vardagsrummet och förklarar varför. Sen går jag tillbaka och lägger mig i min säng och sluter ögonen, men så tänker jag att det var alldeles för mörkt ute för att vara så tidigt på morgonen. Jag kollar på mobilklockan och ser att klockan är helvetes TRE på natten. Man kan inte skicka ut en treåring klockan tre på natten i ett vardagsrum så att hon är spritt språngande vaken!

Jag går upp igen och förklarar pedagogiskt för damen att hon inte kan vara vaken nu och hon får välja om hon ska gå själv till sängen eller om jag ska bära henne. Min sambo ligger och toksover i sängen vilket omöjliggör att jag kan bära henne mot hennes vilja under skrik. Jag lyfter henne från soffan och ställer henne på golvet och hon gallskriker. Jag förklarar att om hon inte lyssnar på mig så kommer jag ta nappen, då skriker hon lite till och går demonstrativt in till sin säng och kryper upp för att lägga sig. Jag läser en saga, säger puss och godnatt.

Fem minuter senare börjar hon gnälla. Igen. Då säger jag att då får hon sova i vår säng, jag och min sambo. Jag lyfter henne dit, lägger täcke. Somnar. Fan vad gött jag sover. Det är helt sjukt. Jag vaknar sjukt tidigt på morgonen av att hon sitter ovanför mig och klagar på att mitt huvud ockuperar 5 centimeter av hennes kudde. Hon säger då "Jag räknar till tre, 1, 2 ,3!" och återupprepar denna vals ungefär femton gånger innan jag vaknar till liv.

Det var första riktiga slaget. Nu sitter jag här, försovit mig och dricker kaffe ur min nya moccamaster. Kriget är inte slut än, fler slag att komma. Garanterat.

Note to self

Om man äter lunch med två stycken som påstår sig härstamma från Stockholm komme dem bygga sin gemenskap på att hacka på den som inte är Stockholm. Min flickvän får återgå till interneringslägret man kallar Stockholm. Punkt. Slut på meddelande.

Tekniskt mysteriska under.

Tekniska mysterium med datorer som "laggar" är aldrig kul. Eller som min kära sambo säger; "kaffemaskinen laggar". Hon har nog förflutet som datornörd.. hur fan kan kaffemaskinen LAGGA?

Som ett slag i ansiktet.

Såhär känns det för mig att ringa någon och stressa som en galning för att väcka en person och sen när man nästan är framme så får man "Jag har varit vaken i typ en timme." kastad i ansiktet. Tack så jävla mycket. Ni vet känslan; Man tror man ska göra värsta insatsen, vara med och få den där stora grejen. Vara den där vardagshjälten tidningarna skriver om och mammorna pratar om. Den där killen. Och så kommer telefonsamtalet. Fy fan. Som i videon. Man tror man har den och så träffar den ansiktet. Helvete.

Det här med sovmorgnar.

Jodå, så att jag vaknade i morse. Min sambo sov. Hon vabbar för sin febersjuka dotter. Stackarn. Jag vaknade då vid 07.00, gick upp, gjorde välling, tog tempen, gav febernedsättande, bytte blöja, klädde på den lilla tösen, som satt klistrad framför Bolibompa, i ett par röda mjukisbyxor och rosa strumpor med vit t-shirt med rosa textdetaljer på. Söt som vanligt. Min sambo sov vidare.

Jag tog min proteinshake med vatten till frukost och en näve nötter, kokade kaffe för två i tron om att sambon nog kliver upp snart. Sambon sov vidare. Hon hade igår sagt att hon behövde vagnen idag ifall hon behövde ta sig någonstans med tösen. Jag och tösabiten gick och hämtade vagnen i bilen och bar upp till lägenheten. Tösabiten gjorde en stabil insats, det syns att kampsportsträningen gett sitt resultat och hon börjar bli stark. Hon ser stark ut. Trots att hon är sjuk. Mycket imponerande.

Sambon sov såklart vidare. Jag sa hej då till lilltjejen och öppnade upp dörren till sovrummet på glänt, stängde av kaffebryggaren för brandrisken. Hon snarkade gött inne i sovrummet. Halvpersonen ville stänga sovrumsdörren och låta mamma sova vidare. Jag sa nej, för det är ju inte helt gött att lämna en snart treårig halvperson själv i en lägenhet utan någon vuxen vaken, där den yngre av dom två faktiskt dessutom har feber. Min tro var ju att min sambo skulle vara halvvaken och fatta att hon kanske borde ta sig upp. Men hon sov vidare. Åker till jobbet, fyrtio minuter senare skickar jag ett SMS till sambon. Får inget svar. Tjugo minuter senare reagerar jag på detta och ringer, inte en gång utan säkert tiotals gånger för att väcka henne, för jag trodde ju såklart att hon sov vidare.

Får fortfarande inget svar. Jag tar min rast, gasar hem för att väcka henne. Ringer tre gånger till på vägen, får inget svar. Precis när jag ska kliva ur bilen ringer hon upp. Jag frågar om hon vaknade nyss. Nej då, hon har tydligen varit vaken strax efter jag gick. Det är ju bra att man visar levnadstecken för den man lever med då, så att han inte behöver oroa sig och åka i tvåhundrafyrtiokilometer i timmen på en femtioväg för att halvpersonen inte ska vara ensam och ha tråkigt. Men det tackar jag för, jag fick ju i alla fall en utflykt...

Innan vi slog våra klackar ihop.

Innan jag och min sambo slog våra klackar ihop så levde jag något som kallades singelliv. I praktiken innebar detta att jag tränade 8-9 gånger i veckan vid "högsäsong" och 4-5 gånger vid så kallad "lågsäsong". Jag spenderade mina sommrar på nattklubbar 3 gånger i veckan nyktert och försökte flirta med damer och glida runt på stranden på dagarna och dränkas i solskenet. Jag hade helt okej med pengar, behövde inte anpassa mig. Kunde glida runt vardagligt som en dagdrivare, umgås med mina vänner och living the dream  som många skulle välja att kalla det. Living the dream.

Sen träffade jag en underbar person på mitt jobb. En person som berikar min vardag och gör mig fullkomlig som människa. Den här relationen har lett till att jag nu får lite småångest av att logga in på min internetbank. Jag är inte vad man kallar "tät" nu för tiden. Så mycket kan vi väl säga. Min definition av en perfekt lördagkväll är inte som det brukade vara. Då var det först lite käk, en förfest med efterföljande galej på en nattklubb. Idag innebär det att jag kommer hem från min renovering och kan ta ett glas vin i soffan samtidigt som jag kollar på när Timon och Pumba hjälper Simba att återta lejonklippan från Scar (Apan är bäst för övrigt!). Jag följer upp detta med tända ljus och lite chips till en bra film och sen i säng vid 23 för att "fånga dagen" dagen efter.

Jag försår ju att för vissa skulle ju säkerligen detta låta som ett totalt nedköp. Men faktum är att jag älskar varje sekund av det. Varje sekund. Och jag skulle inte byta ut det mot något i världen. Faktiskt.

Försök hitta logiken!

En facebook-konversation i sin helhet:

Sambo: "You make me so happy <3"

Jag: "Det hade ju onekligen sugit ganska hårt om jag inte fick dig att le. Jag menar, vi har ändå köpt hus ihop. Hade kunnat varit en jobbig situation, liksom. Puss hjärtat :)

Sambo: "Inte happy som att du får mig att le, det är ju inte hjärnkirurgi direkt. Happy som att jag är lycklig med dig din idiot-jävel!" (Jag gillar inte bindesstreck på idiotjävel. Det är fel! Men jag var stor nog att inte kommentera detta, undertecknads anmärkning.)Jag: "Tur för dig att känslan är ömsesidig då! För i helvete."

Sambo: Det hade blivit mer effektfullt om du hade skrivit "förhelvete" och inte "för i h levete". Det lät ju bara mesigt. Men det kan inte bli rätt alla gånger :)

Jag: Ja, jo - kritik från dig gällande språket tar jag på fullaste allvar. Eller som du hade skrivit: all var. (Hon särskriver sjukt ofta, undertecknads anmärkning.)
Sambo: Du att det tycker jag att du ska, speciellt eftersom att lokalgeografi också råkar vara en av mina specialitéer. Jag vet ju uppenbarligen att "all varet" ligger på öland. Men att du som ölänning inte vet det ger mig ju ytterliggare en anledning att infria min 14 åriga tonårsdröm (här är frågan om hon menar att hon haft den i fjorton år, eller när hon var fjorton år? HA! Syftningsfel, you motherfucker!)... se till att ön sjunker i havet. Då tar den "all varet" med sig. HA! Det lämnar ju en hel del utrymme för oallvarlighet och extremt roliga dagar när man inte behöver vara så "all varligt" Tänk på det innan du ställer in den öppnade kesoburken i kylen igen."

Jag: (Nu refererar jag till en tidigare diskussion vi hade förut idag, om att hon har en thing för världskartor och gick igång på det för att hon ALLTID vill ha specifierat i detalj hur man kommer någonstans, vilka vägar man tar, om ICA ligger nära osv.) Ha! En atlas borta från att få ligga ikväll! Påminn mig att åka till bokaffären efter träningen älskling."

Sambo: Du, att det närmsta du kommer Indien (VA?! undertecknads anmärkning) är när jag slår en världsatlas i huvudet på dig ditt muffelspån! Det är vad man kallar för en effektiv semester med familjen, smärtan är en bieffekt av vad som skulle kunna vara "jet-lag" du får se det så helt enkelt. ;)

Jag: Jag vill fan inte till Indien. Jag ville ligga. Kan du inte läsa? Du får ju tunnelseende när man börjar prata geografi. Läskigt...

Sambo: Om du öppnar Atlas så ser du lite snett till höger, en aning diagonalt neråt.. att där finns det ett land som heter thailand. Där kan man få ligga har jag hört ;) Men visst. Jag kan prova att slå boken mer åt höger så får vi se om du hamnar där och får ligga lite. Jag ger dig dock inte kvalitétsgaranti.

Jag: Hehe. Du går igång på världskartor and you know it!

Hon: Nej, så länge det finns bemanningsföretag i världen såå står vi framför en evig konflikt gentemot varandra. Tills döden skiljer oss åt säger jag bara!
 Kan NÅGON förklara hur i hela världen den här debatten slutade i att jag och min sambo har en konflikt för att bemanningsföretag finns? Hur fan är det ens möjligt?